lige okände hade i ett ögonblick undergått en follkomlig metamorfos. Bonchemin ryggade åter tillbaka, betraktade forskande den andre och förde handen öfver sin af svett drypande panna. — Känner ni icke igen mig? frågade borgaren, utan att tyckas bry sig om pistolen, hvars hotande mynning nästan vidrörde hans kläder. — Nej! svarade Bonchemin. Men likväl... vänta! ... jag tycker mig minnas... — Kom ihog året 1785! Bonchemin spratt så häftigt till, att vapnet föll ur hans hand ned på golfvet. — Hvem är ni? hvem är ni ? utropade han, ett rof för den smärtsammaste ängslan. Hvem är ni? — Jacquet, svarade borgaren, för detta polisagent hos dåvarande polislöjtnanten hr Lenoir och en af dem, som uppdrogos att undersöka markis dHerbois och vicomte de Rennevilles lefnadssätt, dessa båda unga adelsmän, som båda anklagats för förgiftning och mord inom rådsherren de Niorres familj. Bonchemin såg med stora och stirrande ögon på sin interlokutör. Jacquet bugade sig åter, men mycket djupare än första gången. — Jag har nu sökt er i åtta år, återtog han, och utan er ädla sjelfuppoffring i dag, skulle