Göteborgsposten – 14 augusti 1861, sida 2

— Ingen är dock borta, sade han. Alla äro här. Derpå vände han sig till värdinnan. — Hvad är det för en karl? — Okänd. —— Men huru har han kommit in? -Han gaf lösen. — Omöjligt! utropade Bonchemin; jag ensam känner den. — Men han har likväl kommit in. Bonchemin rynkade sina tjocka ögonbryn, derpå begärde ban med en befallande åtbörd tystnad och sade: — Mina vänner, må ingen af er ännu aflägsna sig. Vänten mig! Jag skall kanske behöfva er. Han lemnade härvid sin plats, utan att afvakta svar, öppnade samma dörr, genom hvilken han förut kommit in, och försvann hastigt. Det rum, i hvilket han nu inträdde, var mindre än den gemensamma samlingssalen. Bonchemin gick med snabba steg genom detsamma, öppnade en annan dörr, steg uppför en trappa och kom in på öfversta vinden till ett högt hus, der han vidare fortsatte sin väg med krökt rygg, för att akta sig för takbjelkarne. Trappan var svagt upplyst, men vinden var försänkt i fullkomligt mörker. Bonchemin gick det oaktadt lika snabbt framåt, Utan tvifvel