Göteborgsposten – 14 augusti 1861, sida 1

DSERRERAERERETPRRREAEKERE RED REE———2 ansigten, på dessa fysiognomier, som ännu egde qvar pregeln af forna passioners framfart. Ett enda rop besvarade den gjorda frågan men detta rop var så starkt, så kraftigt, det trängde så rätt fram ur hjertat, att Bonchemin e ett ögonblick kunde tvifla om den känsla det uttryckte. Han höjde mot himlen sina tårfulla ögor och tycktes tacka Gud, derefter återtog han mec djupt allvar i rösten: — Mina barn, då j erkänden mig som e chef, då j hängåfven er åt mina råd, lofvade jag er tvenne saker: moraliskt lugn genom arbete -. ) han fått det; aktning af edra medborgare j skolen återfå den! Jag deremot ålade er trennc vilkor: att lyda mig i allt, att lefva afskiljda frår andra menniskor och slutligen att, till straff fö; det förflutna, bibehålla de kläder, j då buren, på det dessa trasor, lastens skamliga livrå, skull oupphörligt påminna er om hvad j varit och nödg: er att förblifva, hvad jag gjort er till! Dessa trenne vilkor han j åtagit er och samvetsgranni hållit. De finnas nu ej mera till, jag återgifve er friheten. Jag har der i ett rum intill all hvad j behöfven, för att utbyta dessa paltor, som utsväfningarne besudlat och hvilka j renat genom arbetet. Ifrån denna stund skolen j fritt få gå omkring i staden, lemna detta ställe och använda efter behag edra lediga stunder. Kortligen, det är ej mera några befallningar jag har att