Göteborgsposten – 14 augusti 1861, sida 1

Bonchemin höjde hufvudet; hans panna lju 8nade, hans ögon sköto snabba blixtar och en outsäglig glädje kastade en ljusglans öfver hans manliga ansigte. — Svären j alla, att vara trogna Frankrikes flagga, om denna skyddar er? frågade han lifligt. — Vi svära det? svarade alla. — Svären j, att alltid vara värdiga namnet franska sjömän? — Vi svära det! — Att alla dö på eder post? — Ja! vi svära det! t Nåväl! återtog Bonchemin med en rörelse, hvilken han ej längre kunde undertrycka, vi skola icke skiljas! Flottiljens besättning är långt ifrån fulltalig, Victor Hugues skall taga emot oss alla! Lefve Frankrike ! — Lefve Frankrike! upprepade alla med en värme, som tillkännagaf, att de gifna ederna icke voro något tomt prat. — Ah! mumlade Bonchemin och höjde blickarne mot himlen, med sådana män är allt möjligt! Min Gud! har Du då ändtligen miskund med mina lidanden? . .. Glädjen öfvergick nästan till yrsel; tumultet fördubblades i styrka. I detsamma kände Bonchemin en darrande