Göteborgsposten – 13 augusti 1861, sida 2

IX. Bonchemin. — Mina vänner, fortfor Bonchemin efter ett ögonblicks tystnad, jag har nu i fem år lefvat ibland er; j han i fem år erkänt mig som er chef, j hafven lyssnat till mig och följt mina råd; jag har, slutligen regerat er i fem år, utan att någon af de vexlingar och förändringar, som samfundet under denna tid genomgått, utöfvat det ringaste inflytande på våra angelägenheter. Har någon af er en förebråelse att under dessa fem år gifva mig? har jag visat mig orättvis, obillig eller svag? älsken j mig ännu såsom j lofvat att älska mig? Svaren, svaren tydligt och uppriktigt; ty jag måste, innan jag fortsätter, vara fullt viss om edra känslor för mig. Alla åhörarne sågo på hvarandra; det var visst, att ett och samma svar låg på allas läppar; men ingen kunde tydligt uttala sin tanke, och de sökte bland sig en talare, som skulle vilja göra sig till tolk för allas känslor. Tjädern tvekade ett ögonblick ; derefter reste han sig upp och sade med en röst, hvars sträfhet förrådde en illa undertryckt rörelse: — Du frågar oss, om vi hafa någon förebråelse att göra dig, om du under fem år svikit i din pligt, om vi alltjemt fortfarande älska dig?