Göteborgsposten – 13 augusti 1861, sida 2

Bonchemin ryckte på axlarne. — Skulle väl sansculotterna, om de ock injaga fruktan hos alla menniskor, kunna göra er rädda? sade han med hånleende. Vi äro här sextio; må de komma att söka mig, och vi skola taga emot dem. Ursinniga bifallsrop helsade dessa ord och visade, att Bonchemin hade rätt i att uttala hvilket förtroende han hyste till sin omgifning. — Vi lemna sansculotterna, återtog han med en allvarligare ton, och öfvergå nu i stället till våra egna angelägenheter. Bonchemin hade ryggat tillbaka mot disken. mot hvilken han stödde sig och hvarifrån han nu beherrskade hela salen. En djup tystnad hade inträdt. Alla vände sig mot sin chef och deras hållning visade, att de egnade honom djup uppmärksamhet. — Den dag, hvarom jag nu talat med er i fem år, är kommen, sade Bonchemin och höjde hufvudet. Vedergällningens timme skall slå. Hören mig, j, som gifvit mig edert förtroende, j alle, som jag räddat från edra fel; hören mig, ty, Jag upprepar det, stunden är inne... timmen skall slå.