Göteborgsposten – 13 augusti 1861, sida 1

sig derpå ånyo till Bonchemin, knöt ihop händerna och rusade, liksow ingifven af ett fast beslut, mot dörren; men han hade ej väl tagit några steg, förrän han åter vände sig om. Denna gång glänste en knif till i hans hand. — Förlåt mig! sade han. — Nej. Du har stulit, du är en usling! svarade Bonchemin, utan att oroas af denna dock allvarliga scen. Tusenskön gjorde en hastig rörelse och stötte knifven i sitt bröst. Tvenne karlar skyndade fram till honom. — Har han dödat sig? frågade Bonchemin. — Nej, svarade en af dem han andas ännu. — Bär honom till sjukrummet och vårda honom väl! De båda karlarne ville bära bort Tusensköns döda kropp, men den olycklige stötte dem tillbaka och släpade sig blödande fram till Bonchemins fötter. Bonchemin böjde sig ned; hans blick, hvilken vanligen var hård och skarp, som en svärdsklinga, förändrades, då han mötte den sårades. Hans klara, glänsande ögon omtöcknades. — Svär du, att hädanefter vara Kristi religion och hedern trogen? sade han; vill du svära, att aldrig göra dig förtjent af någon förebråelse ?