Göteborgsposten – 13 augusti 1861, sida 1

hinna gå ned, innan din graf är redd och din kropp nedsänkt deri. Tusenskön reste sig till hälften upp. — Förlåt mig, sade han; jag var rusig... jag lydde en elak instinkt... — Du fick ej berusa dig! svarade Bonchemin. Du skulle motstå dina dåliga passioner..-. — Förlåt mig! — Aldrig! Jag hade trott dig vara värd medlidande; jag hade trott, att det ännu fanns qvar hos dig en gnista af heder och redbarhet..-. Jag har misstagit mig. Du är endast en feg bandit, en usel tjuf! Gå härifrån och kom aldrig mera tillbaka! — Förlåt mig! sade åter Tusenskön, hvars djupa rörelse tilltog. — Fråga dem, som omge dig, om de vilja förlåta dig! Om ett enda ord höjes till förmån för dig, om en enda hand räckes dig ... så ger jag dig nåd. Tusenskön reste sig nu upp helt och hållet och kastade sina oroligt forskande blickar omkring sig; men allas munnar förblefvo stumma, allas händer orörliga och allas ögon vändes tillochmed bort med synbart förakt. Tusenskön darrade. Detta allmänna ogillande, för hvilket han var föremål, tycktes på honom utöfva en sällsam verkan. Han såg sig ännu en gång omkring bland sina kamrater, vände