Göteborgsposten – 13 augusti 1861, sida 1

— Jag! svarade Tusenskön och kastade sig åt sidan. Bonchemin höjde åter vapnet och såg sig omkring bland de närvarande. Dessa tycktes alla hysa ett djupt ogillande. — Det finnes således en usel tjuf ibland oss! sade Bonchemin. Dessa ord blefvo den gnista, som satte eld i allas harmfyllda sinnen. Allas händer höjdes hotande mot Tusenskön. Denne hade kastat sig på knä för sin domare. Bonchemin stötte honom hårdt tillbaka med foten. — Han skall dö! skrek man från alla håll Tjugo knifvar blixtrade till på en gång, och deras skarpslipade och hotande blad höjdes öfver den brottsliges hufvud. — Intet blod! sade Bonchemin med genomträngande stämma och utsträckte handen öfver Tusensköns hufvud; sådant rinner tillräckligt på det allmänna torget... Lemna åt Ance det oädla blodsyrket ! Knifvarne försvunno. Alla dessa män lydde den, som tycktes vara deras chef, med en snabbhet, hvilken förrådde mera kärlek och vördnad för denne chef än fruktan. Tusenskön afvaktade på knä sin dom. — Stig upp! återtog Bonchemin. Gå härifrån! och kom ihog, att om dagens första strålar ännu finna dig qvar i staden, skall solen ej