Göteborgsposten – 12 augusti 1861, sida 2

— Jag vet icke... stammade Tusenskön. — Du ljuger! -Men... -Du ljuger! upprepade den okände. Vill du då öka ditt brott med ett fegt skrymteri? Svara tydligt! Tusenskön gjorde en rörelse, hvilken förrådde ett undertryckt raseri, men han teg. Ett mummel genomlopp hela församlingen och detta mummel ogillade synbarligen Tusensköns djerfhet. — Svara då! hviskade Tjädern i hans öra; du vet väl, att Bonchemin icke skämtar! Tusenskön ristade på hufvudet. — Jag vill icke svara! mumlade han tillräckligt högt, för att hans ord skulle kunna höras. Det allmänna sorlet blef starkare. — Tyst! sade den okände, eller Bonchemin, som tycktes ega ett så ovanligt inflytande öfver alla de närvarande. Mumlet tystnade, Bonchemin tog fram ur sin kavaj en pistol. — J alla, som ären här närvarande, sade han med höjd stämma och lät sin blick gå genom rummet, j hafven ju erkänt mig som er höge domare ? — Ja! ja! skrek man. (Forts.)