Skandinaviska Kyrkomötet i Kristiania den 29, 30 och 31 juli 1861. Utrymmet har förhindrat oss från att hittills lemna någon otversigt at otvannämnda möte; vi skynda derföre avt nu dermed göra början. Under sådana tider at oro och hotande hvälfningar, som nu råda inom den nordiska kyrkan, är det af vigt för en hvar, av lyssna till deras ord, hvilka egna sivt nt åt redandet at rörelserna inom mensklighetens religiöst andliga lif. Aw vi stå vid randen at stora omstörtningar i kyrkligt afseende, ar en oafvislig sanning. liw djupare religiöst lit är i färd med atv bryta sig tram ur de stelnade omhöljen, som tyvärr allutör länge hviat ötver kyrkan och dess menmgheter. Om hvad riktnmng detta religiosa lit skall komma att taga, är det oss ännu icke willständigt att uttala vår mening. Men på det nyligen hällna Kyrkomotet har mången sanning uttalats, mer än en protetisk tanke yttrats, hvilken skall, synes det oss, en gäng, måhända snart nog, finna sitt förverkligande i kyrkans såväl inre som yttre lif. Den 29:de. Mötet öppnades af pastor W. ÅA. Wezel, i det han önskade de främmande gästerna, svenskar, danskar och norrmän, ew hjertligt välkommen i Jesu Kristi namn! Han ötvergick derefter till en kort skildring af det religiösa lifvets tillstånd och yttringar i Norge. Den långa döden inom norska kyrkan albröts genom H. N. Hauges välsignuelserika verksamhet; sedan kom kampen mot rationalismen, hvilken kamp utgick från Grundtvigs lärjungar, det nya universitetets lärare Hersleb och Stenerson. Så kom Lammers uppträdande som botpredikant. Dessa rörelser hafva skett ömsom i förening med presten, ömsom endast af lekmän; presterna hafva visserligen äfven — EERO AASE MRS DEER