made Ances ögon till och riktades ofrivilligt på hans arm samt det skamliga märke, han der bar. — Jal ja! mina raska vänner, mina redligal sans-culotter! sade han och skar tänder, bämnens mig! Död åt fienderna till sanna patrioter! Låt oss döda, guillotinera, massakrera. Tag reda på bofven! För honom till mig, och jag skall belöna er... om icke, anger jag er alla och vill guillotinerar er sjelf. Drifna af sin egen instinkt, af törst efter blod och äfven af den fruktan, som Ances vrede ingaf dem, skyndade sans-culotterna sig till staden, för att der äfven låta höra sitt rop af allarm. 1! Inom kort var hela den sig så kallande patriotiska befolkningen i Brest, allt detta afskuwm, som revolutionen upprört, underrättad om den behandling Ance undergått. — Alla ropade på bämnd, under de förfärligaste förbannelser. Äfven på krogen Bödeln Ance hade nyheten naturligtvis utspridts. En af de nämnda tolf sans-culotterna, som sjelf hulpit till att lösgöra Ance, hade nyss slutat sin berättelse derom, då vi införa läsaren på krogen. Åhörarne hade vid hans berättelse gripits af det största raseri. Vid berättelsens slut hade skrik, förbannelser, löften om hämnd ljudit från alla håll, och tumultet, hvarom vi talte, tilltog med hvarje minut.