stycket har i Danmark visar detta bäst, ty det finnes der högst få, som icke kunna några repliker ur Erasmus. Och det känns verkligen uppfriskande, att höra och se en Holberg ofvanpå en del fransyskt kram. Den fina ironi, djupa satir och på samma gång lika lefnadsfriska som kraftiga komik, hvilken är så egen för Holberg, verka ätven på alla åskädare som ett godt, svalkande regn efter lång torka. Erasmus Montanus är emellertid ett af de verk, hvars stora värde ingen vågat bestrida, fastän det ännu i dag är föremål för hogst olika uttolkning. Man är ej ense med sig sjelf om hvilken uppfattning utaf Erasmi egen person, som är den riktigaste. Han är både komisk och tragisk. Komisk, der han går med inbillad lärdom bland sina honom underlägsna anförvandter och gamla bekanta, mot hvilkas, om man så får säga, direkta bondförnuft hans högre, haltbildade vetande ständigt kommer i kontlikter, ur hvilka framspringa de mest komiska blixtar. Han är tragisk, der han går helt och hållet oförstådd bland forna gamla vänner. Han är der en allvarligt menad representant för sin tids vetenskap och vetenskapliga metod, men för ungdomlig och uppbrusande, hvarigenom han kommer i ständig strid med dumheten, råheten och inskränktheten hos de sina. I förra fallet är satirens gissel riktadt åt Erasmus sjelf, Hans för vår högre reflexion löjliga forhållande till vetenskapen och det sätt, hvarpå han söker föra denna ut i verlden, utgora här föremålet för skaldens satir. I senare tallet är satiren riktad åt de Erasmus omgitvande personerna, mot hans bror Jacob, fogden Jesper, klockaren o. a. Här är Erasmus sjelf den mest tragiske person i verlden, och sjeltva slutet, då han wmedgilver att jorden gerna för honom får vara platt ehuru denna sats strider mot hans eget bättre vetande, är gripande tragiskt, ty Eraswmi karakter tillintetgöres här i den förtviflade kampen mot inskränkheten, och han dukar under, ett föremål för vårt medlidande. Anden besegras här i kampen mot det rent materiela; det högre vetandet går under för okunnighatan