dre var svag. Gubben han nätt och jemt att trycka hans händer. — Och hvem var han ? — Det vet man ej; men jag skall skaffa mig reda derpål! tillade Petit-Pierre med en uttrycksfull åtbörd. — Blixt och dunder! mumlade la Rochelle, den stackars djefvuln spelar en dålig fiol i allt detta. — Huru så? — Rätten har förklarat, att de, som försvara de anklagade, sjelfva skulle ställas inför rätta. — Ja, det är sannt! — Ja, tillade Petit-Pierre. Jag har fått veta, att sans-culotterna i sitt raseri vilja arrestera äfven honom; jag söker också efter honom, ooh jag skall ha reda på honom. — Men hvem är han? Har du någon ledning. — Ja, pappa Kervoura har gifvit mig en sådan! När jag kom hem, visste jag ej af någonting. Gubben berättade mig alltsammans ... och hans röst darrade, då han talade om sin räddare! . .. Han tystnade plötsligt . .. och började slå sig för pannan, liksom för att draga sig något till minnes. — Det är han! ... det är han! mumlade