med giggen, sprang upp för trappan men kunde icke få dörren upp. Kort derefter kom Hilton ned och sade till drängen, i det han gick förbi honom; Jag har gjort det; du kan gå dit upp; det är mitt verk! Drängen sprang då in i rummet, der han fann deu unga hustrun simmandoe i sitt blod och med afskuren strupe. Hon lefde ännu, men dog efter tjugo minuters förlopp. Under tiden hade Hilton begifviv sig til sin faders hus, hvilket låg i närheten samti blef der gripen mellan kl. 7 och 8. Poliskonstapeln träffade honom sittande vid brasan samt rökande pipa och med et glas grogg framför sig. Då han såg poliskonstapeln komma, sade han mycket lugnt: Ni kommer för att gripa mig, gör ni icke det? Jag har tagit lifvet af henne, har jag icke det? Ar hon död redan? Då han fick veta att detta sista var fallet, sade han: Nå, så vill jag också dv; jag skall icke göra något motstånd, jag skall lugnt följa er, dit ni vill föra mg. Då han kommit till fängelset sade han till förståndaren för detsamma: När skall jag blifva hängd? Jag onskar dö, jag önskar komma till min hustru. Saken bragtes derefter inför assisdomstolen, Anklagelsen af den offentliga åklagaren lydde på mord och den anklagade svarade på den till honom ställda frågan: skyldig eller icke skyldig, genast och utan vidare: skyldig. Domaren gjorde honom då uppmärksam på att han genom att afgifva en sådan torklaring borttog för sig möjligheten af att tillgodonjuta de törmildrande omständigheter som under undersökningen möjligtvis skulle kunna framdragas och som kanske skulle kunna göra att hans handling endast skulle komma att betraktas som dråp; men den anklagade stod fast vid sitt yttrande och detta vidhöll han de tre gånger som domaren ännu sokte aw framhålla för honom foljderne af detta hans svar och att förmå honom ändra det. Då han dock icke ville ändra sig, betäckte domaren sitt hufvud samt afkunnade domen. I allvarliga ordalag lade han honom hans förbrytelse på sinnet samt uppmanade honom att blifva stadig i den ånger han hittills tycktes ha visat och att genom densamma skaffa sig på andra sidan gratven den förlåtelse han icke mera kunde få hår, samt förklarade hans straff enligt lagens föreskrift skola blifva att hängas; hvarefter han uttalade de vid sådana domar vanliga slutorden : Gud vare din själ nådig! Den anklagade som under hela rättegången hvarken visat tecken på förtviflan eller likgiltighet, åhörde domen med mycken uppmärksamhet, och då den var afkunnad steg han till utseendet åtminstone med fullkomligt lugn och full fattning upp ifrån de anklagades bänk samt lät utan några yttre tecken till rörelse föra sig bort till det fängelse, från hvilket han skulle anträda sin sista färd.