Göteborgsposten – 5 augusti 1861, sida 2

Från Utlandet. Annu står Italien främst på hrr politicis promemoria, och ställningen i detta land, för hvars frihet så många varma och entusiastiska lefverop höjts genom hela Europa, blir med hvarje dag mera allvarsam. Vårt telegram i lördags har redan omnämt den stora kombinerade reaktionära rörelse, som företagits i Sydualien. Telegrammet tillägger om densamma, att den undertryckts, men medgitver på samma gäng, att det skett med stor blodsutgjutelse. Häraf synes, att man på den reaktionära sidan föresatt sig att göra allt för segers vinnande. Möjligen år detta sista slag ett förtviflans sista utbrott, ett parti hvari allt satts på spetsen, hvari man vägat lägga hela sin sak på ett enda kort och sedan kallblodigt anförtrott sig åt krigsly ckans terningspel. Detta är möjligt, men i så fall måste oc ck påt. liga regeringen i Rom vara för alltid kringskuren i sin verldsliga makt. Ty så länge denna får både öppet och hemligt understödja sin kärälskelige son Frans, så länge skall det icke heller bli slut på dessa intrasslade intriger, delta blodiga, förödande terningspel, på hvilket ingen annan vinner än mordbrännaren stråtrofvaren och tjufven. Men händelserna utgöra sjeltva en den konseqventaste logik. Man vet, att påtven, som skyddar Frans, sjelf hälles qvar på sin stol af fransmännens kejsare, och slutsatsen blir oafvisligen derföre den: Napoleon förhärjar Syditalien. Han har till maka en qvinna, som ständigt intalas af dessa krypande, som sniglar envisa munkkåpor, om hvilka vi hört tillräckhgt; denna qvinna arbetar mot sin man. Men Napoleon tår ej, kan ej vara blott sin hustrus man, han är mera, han är statsman, han är för nutid och efterverld moraliskt ansvarig för hvad som sker genom hans direkta eller indirekta medverkan, och han är den Försyn, som satt maktens spira i hans hand, redogörelse skyldig for sitt fögderi. Det kan kännas djupt och smärtsamt att rycka sig från makans varma famn — men individen måste försvinna för det stora hela. Man kan dock antaga och det tillochmed förljudes, att kejsar Napoleon nu redan anser sig nödsakad gifva upp påtven. I Rom blir nemligen stämningen allt svårare och alla anse statens qvo derstädes ohållbar. Spänningen mellan de påltliga och franska trupperna blir med hvarje dag allt svårare, från de gemena till sjelfva öfverbefälhafvarne. De franska halfofficiela tidningarne ha hittills iakttagit obruten tystnad rörande de många transpirerande rykten om spänningen mellan påtlige krigsministern de Merode och franske befälhafvaren. Desto större uppmärksamhet väcker det derföre nu, då de båda halfofficiela Pays och Constitutionnel plötsligt befriats från sina munlås. De yttra nemligen båda: En temligen allvarsam scen har tilldragit sig i Rom. Den bevisar, huru olika tankar vissa medlemmar at pätliga regeringen ha mot dem som besjäla pälfven, hvilken aldrig talar om kejsaren, utan att tillkännagifva sin tacksamhet för honom. Uti en strid, som nyhgen tilldragit sig mellan en romersk och on fransk soldat för en qvinnas skull blet den franske soldaten sårad. Enligt bestående öfverenskomvielser skulle den påfliga soldaten ställas inför fransk krigsrätt, och general Goyon reklamerade honom. Hr de Merode gjorde motstånd. Generalen vände sig till kardinal Antonelli, hvilken erkände reklamationens riktighet och gaf befallningar i denna riktning. Ny vägran å Merodes sida. Frågan förelades nu pålven, som befallte hr de Merode, att utlemna soldaten. Hr de Merode gjorde egensinnigt motstånd mot denna befallmingi Han begat sig högst upprörd och med hotande åtbörder till general Goyon och fällde under samtalet de mest skymtande uvlåtelser mot kejsar Napoleon. Generalen ålade honom nu tystnad och sade honom, att då han icke larna andllaa däasata Ol all mifgna ha