Göteborgsposten – 5 augusti 1861, sida 2

Kanonen dundrade och spred död och förödelse bland engelsmännen. Engelsmännen voro likväl ännu talrikare och slogs med detta kalla mod, som utgör deras nations militära styrka. Ingen utaf dem tycktes hugad att gifva sig. Blodbadet började åter; däcket var beströdt med sårade och döende. En tredjedel af Karaiberna var ur stånd att begagna sig af sina vapen. Mahurec, Charles och Skogsblomman hade icke fått någon blessyr. Hundarne foro fram i vildt raseri, törstiga efter blod. Denna gång var segern ej längre oviss, Den var med fransmännen, och Charles tänkte just gifva befallning om stridens upphörande, då Skogsblomman grep honom i armen och bad honom undersöka horisonten. Dagen grydde och dess första strålar upplyste ett krigsskepp, som styrde kurs rakt på la Tamise. Det var en brigg om tjugo kanoner under engelsk flagg och tycktes komma ifrån Sainte-Lucie. Kanonskotten hade säkerligen väckt kryssarnes uppmärksamhet i sundet och briggen, som närmade sig, dragits till stället af stridsgnyet. Snart skulle den vara inom skotthåll. Charles kastade en snabb blick omkring sig, han hade knappast tolf man qvar, som ännu voro i stånd att strida. (Slut på första delen).