Ett sammanträffande med Garibaldi. (Ur ett af A. Herzen publiceradt fragment ur hans memoirer). År 1854 i London blef jag först närmare bekant med Garibaldi, som kom tillbaka från Sydamerika såsom kapten på ett fartyg, som då låg i Wesundia Docks. Jag gick tillsammans med en at hans förra kamrater samt Orsini att besöka honovm. I sin tjocka, ljusfärgade paletut och med sin brokiga duk kring halsen samt sin lilla mössa på hufvudet, såg han mycket mera ut som en fullkomlig sjoman, än som den romerska armeens anförare, hvars fantastiskt utstyrda statyett då för tiden såldes öfver hela verlden. Den godmodiga enkelheten i hela hans uppförande, frånvaron al allt anspråk, den onusskänneliga hjertlighet, hvarmed han emottog oss, tillvann honom genast min tillgifvenbet. Hans besättning utgjordes hufvudsakligen aft italienare. Han sjelf var deras hutvudman och betälhafvare, och en sträng befälhatvare dessutvm, derpå är jag säker, men det oaktadt omtyckt och älskad af dem alla, och de voro stolta öfver sin kapten. Han bjöd oss på en frukost i sin kajuta och undfägnade oss med på ett eget sätt tillredda ostron från Sydamerika, torkade trukter och portvin. Plötsligt sprang han dock upp och ropade: Nej! med eder bör man dricka annat slags vin!, gick ut och återvände med en butelj. Ilan betraktade den leende och fyllde våra glas derur. — Hvad allt kunde man icke vänta af en man som kommit öfver oceanen. — Det var dock endast Belette, landtvin från Nizza, Garibaldis hemort, hvilket han hade fört med sig tillbaka från Montevideo. Emellertid kände jag vid vårt enkla samtal på mig, att jag befann mig i närvaro af en ovanlig och mäktig natur. Utan att använda fraser och triviala talesätt visade han sig dock helt och hållet som den folkforare, hvilken förvånat till och med gamla krigare genom sin tapperhet; och man kunde i denna enkla sjokapten lätt igenkänna det sårade lejonet, som efter Roms fall blott steg för steg vek tillbaka, och som när han förlorat sina kamrater, sammankallade soldater,