Göteborgsposten – 5 augusti 1861, sida 1

bönder, röfvare samt hvar och en, han blott kunde få tag på i San Martino, i Ravenna, i Lombardiet och i Tessinotrakten, för att slå fienden ett nytt slag Och allt detta skedde vid liket at hans hustru, hvilken dukat under tör alla ett sådant fälttågs lidanden och besvärligheter. -Redan år 1854 afveko hans äsigter i väsenthgt mån från Mazzinis ehuru begge stodo i godt förhållande till hvarandra. Han sade en gång i min närvaro åt denne, all det icke vore väl gjordt att reta den piemontesiska regeringen, att hutvudsaken dock vore att befria Italien från det österrikiska oket, och ati han mycket betviflade om Italien redan vore så moget för en enhetsrepublik som Mazzini tänkte. Han var afgjordt emot hvarje försok till revolution. Då vi sedan skiljdes åt, när han seglade bort från London till Newcastle on Tyne, för att der intaga stenkol och återvända till Medelhafvet, sade jag till honom, att hans sjölif särdeles behagade mig och att han bland alla landsflyktingar hade utvalt den bästa delen. Och hvem hindrar andra från att göra detsamma ? svarade han med värma. Jag har länge hatt en älskningsdröm, ni må ou skratta deråt eller icke, och Jag har den fortfarande. Den är den här. Menniskorna i Amerika känna mig, jag kunde der ha tre till fyra fartyg under mitt befäl och deri upptaga en hel emigration. Matroserna, styrmännen, arbetarne, alla skulle vara flyktingar. Jag frågar er, hvad står nu att göra i Europa? Antingen måste man vara en slaf eller lefva i fred i England, och att slå sig ned 1 Amerika är nästan ännu värre. Då är det slut med allt, ty det är ett land der man glömmer bort sitt fädernesland; det blir ett nytt hem, det ger en andra intressen, allt är der annorlunda. Menniskor som slå sig ned i Amerika skilja sig helt och hållet från vårt rike. Hvad kunde vara bättre än min plan , sade han, och dervid strålade hans ansigte, hela emigrationen församlad i en hop omkring några master, sväfvande omkring på oceanen, härdad genom ett kraftigt sjömanslif i strid med elementerna och farorna; —det skulle vara en simmande emigration, otillgänglig och oberoende samt ständigt färdig att lända på hvilken kust som helst. I detta ögonblick syntes han mig som en af de klassiska hjeltarne, som en af Aenaeidens figurer, som om han lefvat i en annan tidsålder, skulle hafva haft sitt legend och sin arma virumque cano!