de väldiga djuren sitta fast på sanden. Nu hastar folket från land, beväpnadt med långa, hvassa knifvar, ut till dem och söker att närma sig dem från sidan, hvarvid de ofta måste vada i vattnet ända upp under armarne. Så snart de emellertid kommit hvalfisken tillräckligt nära, göra de några djupa snitt i dess nacke, så aw ryggmärgen genomskäres hvarefter djurets död hasugt töljer. Är jagtens början redan vild, så är den dock annu vildare mot slutet. Det utgöres nemligen i hutvudsaken endast at ett grufligt slagtande, hvilket ingen, som är blott och bart äskädare, längtar att aterse sedan han engång sett det. De sårade hvalfiskarne piska hatvet med sina vtjertar och drifva sig derigenom endast så mycket fastare upp pä sanden, samt utblåsa genom sina näsborrar högt i luften springbrunnar af blod; vattnet färgas purpurrödt och menniskorna, hvilka i mordisk hänförelse plaska omkring i detsamma, ifriga att utsläcka den sista litsgnistan hos hvarje djur samt att med hakar och tåg släpa de redan döda upp på det torra, likna snarare allt annat än de saktmodiga, hjertligt goda Färöbvarne, man törut lärt sig att känna, hvilka plåga utgjuta tårar vid sina medmenniskors olyckor samt så innerligt helsa hvarandra med kyss och hanudslag. I dag se de ut som Irokeser på ett krigståg, vilda och blodbesudlade som de äro; och dervid dryper vattnet från deras kläder. Deras göra är for resten icke utan fara, och ve den båt eller den menniska som kommer inom området för en ännu lefvande hvaHisks stjert; ett slag at den är tillräckligt för att göra slut på både båten och de som äro i den. Man kunde tro att de ännu osårade djuren skulle göra allt sitt till för att så hastigt som möjligt aflägsna sig trån dessa menniskors tarliga granskap. Men det göra de icke; de tränga sig ordentligt fram till sina olyckliga kamrater och komma derigenom endast hastigare att dela deras öde. För att dock ingea möjligtvis skall komma på tanken aw fly, forttar manskapet i båtarne att bullra vch skrika at alla krafter samt uppbjuder allt for att icke låta dem komma till besinning. Slutligen är jagten eller rättare slagtandet förbi. Ingen enda hvalfisk har undkommit, och der ligga de nu, 160 stora, präktiga djur, skarpt attecknande sig med sin svarta, glänsande hud mot den hvita sanden. I sanning en präktig tångst! Låtom oss i allsköns ro betrakta dessa märkvärdiga varelser. De blifva sällan öfver 20 fot långa och hafva stor likhet med de såkallade tumlarne hvilka ofta fångas i Lilla Belt. De hafva dock ett mycket större, nästan klotrundt hufvud, som vid munnen skarpt löper ut i n spetsig nos. Käken är besatt med flera rader spetsiga, små hvita tänder. Ögonen äro små likasom hos alla hvalfiskar, ungefär som svinögon. Djurets färg är, såsom redan är nämndt, svart och glänsande; blott under buken sträcker sig en gråhvit strimma. Sitt namn, grindvalfisken (Grinda hvalur) har den erhållit it sin egendomlighetv att anträffas blott i hjorlar (på färöiska: grind); ensam har han ännu icke blifvit funnen. Dock, vi hatva icke mycken tid till lugna betraktelser, ty alla åstunda bytets för