a —— kar omkring sig. RKRogvid, rogvid! ljuder det från den ena båten till den andra och tarkosterna stryka tram öfver det brusande hafvet som om de ville ro fast en ångbåt. Nu ropar en man vid rodret Grindahvalur och grindahvalur återskallar det jublande trån alla båtarne. Derpå följer ett kort ögonblick af kringblickaude och dragande efter anden. Och der äro de verkligen, grindhvalfiskarne. Såsom en hjord får, simma de lekande om hvarandra i det klara vattnet. Än sticka de fram sina tjocka hufvuden och spruta sin med vatten och skum blandade andedrägv högt upp 1 luften, så att det hviner och susar; ån visa de sina svarta glänsande ryggar, än dyka de ned och piska dervid vattnet med sin stjert, så att det sjuder och skummar. Nu heter det att passa på, så att båtarne icke komma for nära dessa 1 sina lekar ingalunda alltför höfliga jettar. Man ror derföre i en stor bugt omkring hjorden. Omkring tjugo farkoster äro med; de bilda en stor halfcirkel omkring hvalfiskarne samt gifva akt på, åt hvilket håll det bäst skall låta göra sig att drifva djuren i land. Vanligtvis sker detta lättast i nordostligt riktning i sundet mellan Streymoyj och Eysteroyj. Båtarue ro derföre ditåt 1 det deras halfcirkel sammandrager sig allt trängre och trängre. Hjorden beger sig villigt framför dem; endast då och då tyckes det falla en eller annan bvalfisk in, att det icke går rätt, till och han vill vända om, eller också har han upptäckt någon läcker, fet bläckfisk och vill dyka ned för att gripa den. Sådant går det dock icke an att tUlläta, det kunde förderfva hela roligheven. Fiskrarne utstota dertföre ett vildt skri och vi skrika med, blow för att skona våra öron. Dock, dermed är det icke nog: ett stenhagel nedsändes på dem eller också slungas det kaststenar mot dem (det är stenar, fastbundna vid långa linor och hvilka man således icke förlorar vid kastandet), och de enfaldiga sjöjettarne låta verkligen afskräcka sig derigenom samt hålla sig vackert i ledet: Vi hafva således åtminstone helt och hållet förgäfves erhållit våra bulor. Redan har jagten räckt i flera timmar, det har rotts nära fyra sjömil och ändtligen har man hjorden framför; Hvalvik. Bugten vid--detta ställe at Kusten år nemligån den lämpligaste punkten för nedgörandet at hvalfiskarne. Stranden der är alldeles flack och utgöres af en bred, svagt sluttande sandsträcka. Det sista är isynnerhet ett nödvändigt vilkor för att lyckligt kunna nedgöra djuren. Vid stranden står ett ofantligt antal menniskor at alla åldrar, dels för att hjelpa ull vid fångsten och dels för att äskåda det intressanta skådespelet. Nu är det afgörande ögonblicket kommet. Några båtar skilja sig från haltcirkeln, af hvilken de hit.ills utgjort en del, samt ro in mellan hvaliskarne. Harpunerarne utvälja sina mål och slunga sina harpuner mot de djur, hvilka hafva den bästa riktningen, d. v. s. hvilka ov vända med hufvudet rakt mot land. De särade hvalfiskarne störta sig genast med rasande, snabb fart framåt, rakt mot sanden samt sätta dervid hafvet i häfuig rörelse och Irilva vattnet med sådan våldsambet framför ig all det ordentligen öfversvämmar stranlen. Så snart det har flutit tillbaka, ser man