Officeren vände sig om och blef varse sir Ewes som nu kommit upp på däck. — I batteriet! upprepade ban. — Ja, min herre. Jag såg honom för knappast tio minuter sedan. — Skulle det då vara kommendören, som fallit öfver bord! utbrast en ung midshipman och tog en lång kikare, som han riktade för ögat i mörkret. — Det är verkligen möjligt, sade sir Ewes, ty han satt bredvid en skottglugg. Kanske någon plötslig svindel... — Alla båtar ut! skrek officeren. Matroserna kastade sig i båtarne. En blixt af glädje flög öfver sir Ewes ansigte. Han hade blifvit varse framför sig en röd eld, hvilken plötsligt glänst till i vattnet och nästan genast slocknat. Han skyndade nu till den öppnade skeppsluckan, genom hvilken frisk luft trängde in till officerarne, och ropade: — Hallå! Jean! Christophe! Jeremie! En man öfver bord. Han j ej hört? Han hade ej väl bunnit säga dessa ord, förrän tvenne nästan alldeles nakna negrer kommo skyndande upp på däck. — Rädda kommendören! sade sir Ewes till den ene utaf dem. Denne var med ett språng öfver relingen och kastade sig i sjön. Han simmade kraftigt