tm fet och gick t tillbaka upp på akterdäck. Lady Harreyt var troligen färdig att låta en störtskur af förebråelser regna öfver Gervais, men fartygets rullningar, som af henne och borgaren gjort tvenne motståndare, förenade dem åter hastigt med hvarandra. En ny giring var nära att kasta omkull guvernanten, och hon skattade sig mycket lycklig af att denna gång kunna få begagna sig af den hjelpsamma hand, som Gervais räckte henne. De vacklade derefter båda två bort till en bänk vid relingen och föllo till hälften afsvimmade ned på densamma. Den förfärliga sjukdom, som nästan alla landtkrabbor känna på sjön, hade våldsamt angripit dem. — Ah, min bästa fru, stammade Gervais, jag tror jag dör. — Auh! jag är död! svarade lady Harrycet med slocknande stämmå,. — Hvilken afskyvärd inrättning det är med de här fartygen! ... — Marinen är en herrlig sak! sade lady Harryet, hos hvilken den nationala egenkärleken segrade öfver illamåendet. — För sjömän är det väl möjligt, stammade Gervais, men för landtmenniskor ... och jag är en landtmenniska, min fru . .. Ah, min Gud, min Gud! skall jag väl uthärda dylika pröfningar!... Om ni visste allt hvad jag lidit under min resa