Göteborgsposten – 1 augusti 1861, sida 2

delat Karaiberna sina instruktionor. Skogsblomman spratt till. -— Coma! mumlade hon. Lord Elen gissade till hvad som försiggick inom henne. — Ah! inföll han, du känner igen skällandet från en af edra hundar. Du finner väl nu, att jag icke ljög, då jag sade dig, att en af de våra förskaffat sig två dylika hundar; de befinna sig ombord tillsammans med dem, som skall lemna nyckeln till de pass, hvilka måste passeras, för att vi skola intränga i Karaibernas land . . . Ah, du darrar nu! du är rädd!... Vill du tala, eländiga ? Skogsblomman rätade upp sig. Utan att svara engelsmannen, höjde hon med en åtbörd af förakt armen, men hon märkte härvid, att hon, i den kamp hon nyss uthärdat, blifvit sårad i handlofven af den omanlige fiendens naglar, som stod framför henne. Hon befann sig nära den skottglugg, hvilken insläppte den nödiga dagern i segelrummet; denna glugg var öppen. Skogsblomman stack sin arm ut genom gluggen, och släppte ut för vinden den blodiga pilfanen med orden: — Flyg! underrätta min far, hvilken neslig behandling hans dotter måste undergå ombord på detta fartyg; han skall få veta, hvilken hämnd han derföre bör skaffa sig. (Forts.)