Göteborgsposten – 1 augusti 1861, sida 1

Göteborg d. 1 Augusti 1861. Teater. Härvarande sujetter från Mindre Teatern fortfara att skörda lifligt bifall för sina med godt samspel gifna föreställningar. Tyvärr, få vi väl ej länge behålla de omtyckta konstnärerna, men vi hoppas dock att ännu få se en eller annan godbit ur den klassiska dramatikens guldgrufva, hvilken dir. Stjernströms teater är känd för att väl vårda sig om. I tisdags gafs Den häftige friaren, en gammal fransysk pjes, hvilken, såsom förhållandet brukar vara äfven med ålderstigna menniskor, saknar den rörlighet och det markerade, som utmärker den nyare tidens barn. I en långtrådig handling släpar sig den tre akler långa komedien fram med sina lösa momenter och sina karakterstel. Den häftige triaren sjelf, uttörd af hr Pousette, är en så onaturlig personnage och hans ingripande i komediens handling så obestämdt, att man genom hela pjesen icke vet, om man skall med den unga markisinnan (fru Kinmansson) blott skratta åt honom, eller om man skall -— gråta? För att någorlunda afhjelpa det enformiga upprepandet af samma entreer och sortier, ja, nästan af samma ordagranna bönfallande om kärlek, sökte hr Pousette gifva ett öfvermått af häftighet och kraft åt den kuriöse friaren, för att sålunda indraga honom på karrikatyrens område, men förf. var här med sin karakter emot skådespelaren — och styckots hjelte blef oaktadt sin många ark långa roll, sin våldsamma passion, sina uppbrusningar, sina böner 0. 8. V., 0. 8 V. en totalt färglös person, om än skådespelarens försök att höja honom då och då gat bonom något intresseför åskådaren. — Fru Kinmansson hade att utföra en liten bortskämd salovgsdame och gjorde det med en sådan naivitet och täckhet, att man ej längre fann det underligt, att hennes älskare, hr Kinmansson, följde henne, sjelf i dramatiskt hänseende en skugga, som en skugga. Fru Lagerqvist var den qvinna eller grefvinna, för hvilken den häftige friaren fattat en så våldsam passion. Hon höll sin roll med värdighet uppe, men huru kunna gifva färg åt en karakter, då förf. sjelf så godt som förbjudit det, genom att göra det omöjlhgt? En förtjenst har dock pjesen, eller rättare pjesen i sin svenska drägt. Den är nemligen byggd i vårdad och kraftig, mångenstädes hög, välljudande vers. Denna egenskap hos öfversättningar är i våra dagar sällsynt: öt