Göteborgsposten – 30 juli 1861, sida 3

Från Utlandet. I Lord John Russell har d. 23:dje dennes: tagit afsked af sina valmän i City. Detta mö-. te, som öfvervarades af det liberala partiets anseddaste medlemmar, var så talrikt besökt, : att hela platsen utanför Guildhall, lord mayorns officiela boning, var upptagen. Lord Russell började sitt tal med en hänvisning på den ansträngda verksamhet, han under sin 47-åriga parlamentariska bana utötvat,hvaraf de 20 åren såsom representant för City, och förklarade att han icke längre kunnat uppoffra sig i så stor grad åt det offentligas tjenst, utan att blottställa sig för att skola svigta under bördan. Derefter kastade han en kort återblick på hvad han uträttat under den tid han varit representant i City. Han valdes der ull representant, just då kampen mellan frihandelsoch skyddssystemet tog sin början, en kamp, hvilken gripit alltjomt mera omkring sig, tills den slutligen förde till nu rådande förhållanden, under hvilka handelsrörelsen erhållit den största möjliga frihet. Nästa vigtiga framsteg, som gjorts under hans deltagande, var judarnes emancipation; deremot hade han förgäfves arbetat på att gifva parlamentsreformen en större utveckling, hvartill han ansåg förnämsta orsaken ligga deri, att bristernai folkets nuvarande representation icke varit så i ögonen fallande, som under den förra reformagitationen, då man måste afhjelpa olägenheter af det värsta slag. Det oaktadt ville han icke uppgifva sina sträfvanden för en reform, och han kände sig ofvertygad om att en mera omfattande representation af den upplysta delen at de arbetande klasserna, hvilket det först och främst angick, allena skulle inverka välgörande på landets författningsförbållanden. Efter det lord John Russell omtalat äfven andra reformer, nemligen inom lagväsendet, tackade han för det understöd, som han alltid funnit i City, och beklagade sig öfver att han, huru mycket han än hoppades att i sin nya ster kunna vara landet nyttig, på visst sätt sjelf gick i spetsen för det liktåg, som följde hans parlamentariska lif till grafven, men han kände sig dock tröstad härotver genom öfvertygelsen, att frihet och framåtskridande inom borgerliga lifvet såväl som i trossaker voro för framtiden betryggade, då sådana män som, Canning, Huskisson, Peel, lord Grey, Cobden och Bright, hvilka annars gingo i de mest olika riktningar, kommit hvarandra till mötes under sträfvandet efter detta måls nående. Om reformvännerna blott bletvo ense och icke ginge för oklokt tillväga, kunde de vara säkra om att få sina ider genomdrifna. — Lordens tal afhördes under bitallsrop, och då han lemnade mötet, helsades han med hurrarop af den talrika menniskomassa, som samlat sig utanför Guildhall. De neapolitanska deputerade i italienska parlamentet hafva vid sin återkomst från Turin till Neapel, efter parlamentets slut, mottagits med hyssningar och hvissling af bourbonernas anhängare, och dessa hafva ungefär samtidigt sat 1 omlopp en petition, i hvilken det begäres, att konungen af Italien skall residera i Neapel, tills han kommer 1 besittning af Rom. Det är sannolikt, att denna önskan äfven hyses af många utom reaktionära partiet, och man börjar derföre åter tala om, att Viktor Emanuel skall resa till Neapel, der han tänker vistas till våren. Från Rom berättas, att påfvens krigsminister Merode tillfölje af oafbrutna tvistigheter med general Goyon ingifvit sin afskedsansökan, I ett bref från Petersburg till Times läser man om ställningen i Ryssland: Under det gamla systemet var den lifegne sin herres oinskränkta egendom. Den lifegne egde ej och kunde icke ega någonting eget. Det hände likväl, att några lifegna, gynnade af sina herrar, lemnade sina byar och genom betalande af en årlig tribut tillätos bosätta sig i stad och idka handel. Det hände ofta, att dessa lifegna genom sin hushållsaktighet och