——— att vara ansvarig inför tvenne skilda parlamenter, likaså omöjligt är det för en embetsmannakår att vara ansvarig för tvenne regeringar. Samma princip för ett fullständigt åtskiljande af unionsorganismen från de skilda statsorganismerna, som vi visat i allmänhet vara nödvändig vid en förening mellan Sverige och Norge, måste äfven i detta fall stricte utföras. Och likaså måste embetsmannaorganisationen ställas så, som om de förenade rikena i detta hänseende bildade blott en enda stat. Regeringen måste derföre hafva rättighet att inom hela det förenade rikets medborgare utvälja till embetsmän de personer, den anser lämpligast och skickligast för hvarje posts skötande, oberoende af personernas egenskap af att vara norrmän eller svenskar, och detta måste gälla för såväl militärer som för administrativa embetsmän och domare. Men emedan hvarje embetsman bör vara qvalificerad att uppfylla den post hvartill han tillsättes, så vore det ett nödvändigt stadgande att ingen person finge tillsättas till embetsman bland en norsk talande befolkning, ifall han icke visat sig vara kunnig i det norska språket, likasom icke heller någon borde få blifva embetsman ibland en svensk befolkning, ifall han icke vore mäktig af dess språk. Skrif velser till unionsregeringen från dess embetsmän likasom ifrån denna till embetsmännen borde kunna få föras på hvilketdera språket som helst efter behag. Detta i afseende å unionsembetsmännens tillsättande. För denna embetsmannakårs inre organisation kunna vi naturligtvis icke försöka att lemna några detaljer. Den kan vara beskaffad på många olika sätt utan att vara oförenlig med en duglig styrelse. En sak förtjenar dock att närmare framhållas och det är, att domrarne böra vara oafsättliga, samt att alla andra embetsmän, så vidt de hatva någon befattning som på något sätt kan qvalificeras för förtroendepost och som icke består af blott och bart kontorsgöromål, böra vara afsättliga af regeringen. För att fullständiggöra den bild af unionsorganismen, som ni nu sökt framställa, återstår endast att kasta en blick på dess skilda delars olika funktioner och det ömsesidiga förhållande de skola intaga till hvarandra. Det vigtigaste härvid är unionsparlamentets och regeringens ömsesidiga ställning och göromål. Den förnämsta punkten i detta afseende åter är, att unionsparlamentet skall ha att uteslutande bestämma öfver beskattningen, och att bevilja anslag till statsutgifterna. Dernäst kommer att ministrarne i regeringen, antingen de äro medlemmar af unionsparlamentet eller icke, skola hafva rätt att deltaga i dess diskussioner, 1 det senare fallet dock utan rättighet att deltaga i voteringarne, samt att unionsparlamentets medlemmar skola hafva rätt att ställa interpellationer till dem, hvilka de skola vara skyldiga att besvara. Beslut om krig och fred samt ledandet af underhandlingar med främmande makter och dispositionen af unionens krigsstyrka, äfvensom den egentliga administrationen, synes, efter allt hvad den politiska erfarenheten hittills visar, utan olägenhet kunna lemnas i regeringens händer, emedan såväl skattbeviljningen, som den ministeriela ansvarighet, hvilken ligger inneboende i ministrarnes skyldighet att besvara till