Göteborgsposten – 26 juli 1861, sida 2

och ucrikesangelägenheter. Vid författningen måste man taga i betraktande den konstitutionela helstatens nödvändighet. SjelfständigTheten uti Ungerns inre förvaltning löper genom de nya grundlagarne icke någon fara, utan stärkes tvärtom ännu mera. 1848 års lagar, fastän delvis redan bekräftade, kunna deremot icke intagas i inangural-diplomet, emedan de stå i strid med grundsatserna för detta. Landtdagen uppmanas derföre: attrevidera dessa lagar; att skicka deputerade till I riksrådet med fästad uppmärksamhet depå, att finansförslagen skola komma till förhandling under loppet af augusti månad; att komma öfverens med Kroatiens landtdag, om detta lands ställning till Ungern; att utarbeta en lag för betryggandet af Ungerns alla ickemagyariska invånares nationala språk och utveckling. Siebenbiärgens förening med Ungern är f. n. förklarad outförbar. De serbiska förhållandena skola ordnas på grundvalen af nationalkongressens beslut. Ett förnyadt offentliggörande at kejsar Ferdinands tronafsägelsemanifest kan icke komma i fråga, alldenstund Ungern är inberäknad med bland, såsåsom det i manifestet heter, alla under kejsaredömet Österrike förenade konungariken. Till sist utlofvas amnesti vid kröningsfesten, Detta afgjordt anti-ungerska meddelande från kejsaren athördes lugnt i ungerska underhuset, endast vid ett ställe deraf hördes några rop från venstern. Man beslöt derefter att trycka reskriptet och hålla en sammankomsl, vid hvilken nästa sessionsdag skall bestämmas. — Uti öfverhuset, der endast några få magnater voro närvarande, blef reskriptet uppläst under det största lugn och djup tystnad. Man vill emellertid äfven veta, att om Augusti månad går till ända, utan att val gjorts till riksrådet, skall landtdagen bli upplöst och direkta val påbjudas; leder ej detta heller till något resultat, skall riksrådet, sådant det är, bli förklaradt fulltaligt och dess beslut erhålla full giltighet. Det är sannolikt så kommer att ske, om ej andra svängningar inom den europeiska politiken dessförinnan egt rum; ty nu, då terningarne äro kastade och alla utsigter till en fredlig öfverenskommelse försvunnit, har kejsar Frans Josef ingen annan utväg, än att gå raskt framåt på den beträdda banan. Några förhandlingar inom engelska parlamentet rörande ett förmodadt afträdande af ön Sardinien från Italien till Frankrike ha väckt stort uppseende. Det var Kinglake, som bragte fram frågan, i det han uppmanade regeringen att framlägga den brefvexling, som hon haft med kabinettet i Paris om denna sak, och detta andragande understöddes af Robert Piel, Cochrane, Bentinck och Stirling. Lord John Russell förnekade, att Italien skulle bringa den franska alliansen ett nytt offer; men denna förnekelse gafs på ett sätt, som gjorde det tydligt, att alla betänkligheter långtifrån kunna sägas vara häfda. Det måste nemligen hafva förelegat något mera än rykten, för att engelska utrikesministern skulle trott sig böra affordra franska regeringen en förklaring med afseende på ön Sardinien, och detta har äfven varit fallet emedan lord Russell meddelar, att franska utrikesministern Thouvenel desavuerat de franska agenterna på ön; ty häraf följer, att man på Sardinien verkligen agiterat för föreningen med Frankrike. De skäl, som anfördes mot Kinglake, tyda ej heller på något särdeles stort förtroende till Frankrike, i det Russell hufvudsakligen åberopade sig på att franska kejsaren icke vågade bemäktiga sig ön Sardinien, och att Ricasolis ord i italienska kamrarne borgade för, att något dylikt medgifvande icke skulle göras Frankrike. Den ädle lorden sade sig ha upprepade gånger i sina noter förklarat, att ön Sardiniens afträdande till Frankrike skulle medföra störande af den europeiska iemnvioten isvnnerhet med afse