Göteborgsposten – 23 juli 1861, sida 2

spetsen af klippan ett snöre, hvilket nådde ända ned till marken. — Upp alle man! sade matrosen med befallande stämma. ån svart Karaib fattade tag i snöret och började den långa och farliga klättringen uppåt, hvilken han utförde med en styrka och vighet, som förskaflade honom en gillande blick från Mahurec. Inom mindre än tio minuter befunno sig de tio Karaiber, som åtföljt den hvite sjömannen, uppe på klippans spets. Mahurec var ensam qvar dernere ; han hade låtit sina kamrater lägga bort vapnen och klädespersedlarne, hvilka möjligen kunnat vara dem till alltfört stort besvär. Den djerfva sjömannen fästade nu säkert på sina axlar uniformerna, gevären, sablarne och patrontaskorna, och klättrade i sin ordning upp med en otrolig vighet och skicklighet. Han stod nu äfven på klippspetsen. På andra sidan var oceanen. i Karaiberna hade hukat sig ned i en liten fördjupning af berget, der de endast med stor svårighet kunde hålla sig qvar, ständigt sväfvande i fara för att falla i afgrunden. Ett utskjutande klippblock undandolde dem helt och hållet för allas blickar från fästningen. Två famnar inunder dem slingrade sig den förut