Göteborgsposten – 22 juli 1861, sida 1

tr till det näst sista bananasträdet stannade han och tycktes vänta. Detta träd var af jättelik storlek. Dess ofantliga blad och tjocka bladskaft, hvilka lågo tryckta inpå hvarandra, bildade en massa, kring hvilken knappast sex man skulle kunnat famna. Från midten höjde sig en vacker blomstängel, hvars ända lutade mot marken och slutades med en klase af tunga frukter. Då negern stannade vid foten af detta beundransvärda alster af den tropiska naturen, fördes ett högre upp sittande blad sakta åt sidan, ett hufvud och en hand syntes i skuggan, derpå gjorde en kropp sig lös från det tjocka bladverket och hoppade lätt ned i sanden. Denne nykomne, hvars skinn tycktes vara hvitt i jemförelse med negerns, närmade sig den senare. — Har du räknat? frågade han sakta. — Ja, svarade negern. — Huru många mans besättning ? — Sextiotre. — Inbegripet officerarne? — da, — Godt! det är ju bara tre english på en af oss. Man gör allt i ordning till afsegling ? — De skulle börja hyfva ankar. — Godt, Mauricaud! Du är värd att vara matros. Välan, fort! kamraterna vänta oss. Bered dig nu på att få hala ut.