Göteborgsposten – 20 juli 1861, sida 2

Men just derföre, att han detta vet (enligt principium identitatis indiscernibilium) och tillika, att hon icke kan verkligen hafva någon förnimmelse af Gud eller vara förnuftig (ty dessa bägge uttryck betyda ett och detsamma) utan att i denna förnimmelse verkligen på något sätt förnimma all sanning (eftersom Gud just är ingenting mindre än all sanning), så vet filosofen ock, p tt all den sanning, som icke uppgår i det lilla, hvilket af den sinnligt-förnuftiga människan i ett gifvet tidsmoment kan törnimmas med full klarhet (eller under vetandets, tankens, förståndets, begreppets form), den måste då i stället förnimmas af henne mer eller mindre oredigt och dunkelt, alltså (för så vidt som dunkelheten, hvars grader äro empiriskt oändliga, icke går ned ända till det omärkbara) under sådana lägre former, som känslangs och aningens, föreställningens och trons. Och dessa komplementer till vårt vetande, så nödvändiga, att människan dem förutan icke kan vara förnuftig eller hafva lefvande Gud, dem skulle samme man vilja bortdöma, som dock anser hvarje, äfven den lägsta, yttring at förnuftet vara för människan af högre värde än alla empiriska vetenskaper tillsammantagna?! Nej! han vill endast bortdöma oförnuftig, d. ä. ogudlig känsla, ogudlig tro, och der förbehåller ban domen åt tanken, åt förståndet. Icke häller tror han sig vara ochristen derföre, att han icke blott öfverhufvud förnekar oförnuftets rätt att vara bibeltolk och att i en gudfruktig ingifvelses I djuptänkta ord och österländskt djerfva bildspråk skåda I någonting annat än hvad der är eller taga bokstafven för andan, omklädnaden för väsendet, utan ock i Christendomsfrågor håller Christendomens egen stiftare för den ojämtörligt högsta auktoriteten samt i följd deraf anser för icke rätt christligt att begära eller kunna hafva någon annan Gud bredvid den allena sanne, öfver alla skiften af ljus och mörker, härlighet och förnedring evigt upphöjde och oförliknelige, hvilken såsom sådan af Christus sjelf tillbads (min Gud, min Gud! — Fad ren är större än jag), och till hvilken ende han bjöd hänvändas äfven sine efterföljares böner ( Så skolen J bedja: Fader vär 0. 8. v.) den, hvilken han var kommen icke att bortskymma eller undanskjuta, utan tvärtom att renare och fullare uppenbara och förklara och närmare med oss förena, kort sagdt den, till hvars sanna kännedom och saliga gemenskap han ville föra en just derigenom frälsad, ifrån synden frigjord och ifrån döden till det rätta lifvet uppväckt mänsklighet. Petri goda bekännelse: Du äst Christus lefvandes Guds son, är icke blott olika, utan (då Gud så väl enligt bekännarens ursprungligt judiska som enligt christna begrepp är ett persoligt nomen proprium utan pluralis, och ej ett hedniskt apellativum) oförenlig med den, som Thomas uttalade i tillropet: Min herre och min Gud !; men också bemötas de så olika, att det till Petrus heter: Salig äst du, Simon Jona; ty kött och blod hafver dig det icke uppenbarat, utan min Fader, som är i himmelen, hvaremot den sinnefjettrade Thomas erhåller, efter han tydligen ej kunde mera bära, det varsamt tillrättavisande beskedet: Derföre att du såg mig Thomas, tror du; salige äro de, som icke se och dock tro — m. a. v, den saliggörande tron hvilar icke på det synliga, dröjer ej vid skepelsen, utan hon grundar sig på och stiger upp och omfamnar det vsynliga väsendet. Väl kunde en kortsynt betraktare vänta eller önska, att orden till Thomas varit mindre varsamma och på ett för sammanhanget mera vmisskänneligt sätt uttalat sanningen; men å ena sidan har ju den af tillfället föreskrifna varsamheten i sjelfva verket icke åstadkommit någon skada, då hela Bibelns lära likväl blef just den rätta, att Christus är Gnds son, hvarmed inför hvarje monotheistisk uppfattning borde vara omedelbarligen klart, att han icke på samma gåny kunde sjelf vara Gud: å andra sidan har åter denna varsamhet medfört ett sådant gagn, att man icke kan undgå att deri skåda Försynens finger. Ty för de polytheistiska hedningafolken fanns nu intet afgörande hinder att i Guds sgon tänka sig en personlighet, som sjelf var Gud, och utan denna möjlighet hade de säkerligen lika litet kunnat vinnas för Christendomen och dyme-: delst efterhand alltmer genomträngas af dennas förädlande sedliga och religiösa inflytelser, som de någonsin skulle kunnat omedelbarligen eröfras af Judendomen; all utveckling är ju nödvändigtvis successiv och på hedningarnas ståndpunkt var en försinnligad Gudi sjelfva verket ett lika oafvisligt behof, som den för åskådningen uppritade figuren är ett oumbärligt hjelpmedel vid första inlärandet af mathematikens sanningar, oaktadt dessa sanningar i sig endast gälla om det tänkta begreppet. Förargoms alltså icke öfver den milda återstod af en viss vgenomtränglig skymning, som både under religionsstiftarens lefnad fortfor att icke vilja vika ifrån hans utomordentliga personlighet och som snart derefter begynte skänka underlaget åt en öfvermänsklig gloria kring den korsfästes bild, utan vördom fastmera hvad som var ett vilkor, på det hedningarnas fullhet först måtte kunna ingå i det nya Gudariket! Men äfven omskärelsens folk skall följa ditin; ty skymningen skall öfvervinnas af ljuset, och Christusglorian — icke slock na, men — förmänskligas och blifva en vaken sanning i stället för ett halfdrömmande sken, då, för att hit lämpa Pauli ord; Christus öfverandtvardar Gudi och Fadrenom riket och aflägger all herradöme och alla öf verbet och väldighet och varder sjelf undergifven Honom, Bom honom all ting undergifvit hafver; på det att Gud blifver allt i allom. Och då skall visserligen den förnuftsvidriga dogmbyggnad, som så länge och så välförtjent lutat till fall, ohjelpligen störta öfverända; men sjelfva Christendomen skall derföre icke vara för vandlad, utan tvärtom, åtminstone hvad denna bufvudpunkt beträffar, återställd till den ursprungliga renhet, hvarmed hon lefde i sin stiftares själ, denne stiftares, som sjelf betygade, att han hade mycket öfrigt att säga de sina, hvilket måste tillbakahållas, emedan de ännu icke förmådde det bära. Men, torde någon fråga, om Jesus af Nazareth icke ansåg sig för Gud, huru kunde han då försäkra: Jag och Fadren äro ett, äfvensom: Sannerligen, sannerligen säger jag eder: förr än Abraham var född, är jag, samt: Fader, förklara du mig med den härlighet, som jag hos dig hade, förr än verlden var? Att det a — TI hvad ändamål? Hvartill kan en dylik