Göteborgsposten – 19 juli 1861, sida 2

Lektor N. W. Ljungberg har för någon tid sedan hos Red. anhållit om plats for efterföljande uppsats, hvilken bristande utrymme hittills nekat oss att intaga. Af särskilda orsaker, onödiga att närmare omförmäla, finner jag mig mot förmodan uppfordrad att trots den långa mellantid, som förflutit, ännu en gång återkomma till min tvist med Handelstldningen i anledning af ett under Kongl. Vetenskaps och Vitterhetssamhällets au spicier hållet offentligt föredrag, den 7 sistlidne Maj; och alldenstund sakförloppet af denna tvist förmodligen är för Göteborgs-Postens läsare så godt som alldeles obekant, torde blifva lämpligast att lemna en redogörelse, som går tillbaka till sjelfva början. I det ifrågavarande föredraget hade jag yrkat, att ingen religionsforms sanning kunde bedömas efter någon annan mäåttstock än förnuftet, och kommit till det resultat, att bland de vanligast använda theologiska bevisen för Christendomens sanning endast det s. k. inre eller Andens vittuesbörd borde såsom förnuftigt göras gällande; likväl borde icke heller detta oinskränkt få stanna vid en blott enskildt giltig känsla eller vid trons omfattande af dyrkade föreställningars helighetsskimmer, utan åtminstone hos vetenskapsmannen (filosofen och theologen) höjas till den grad af klarhet och renhet, som vore erforderlig innan det kunde viona allmäntgiltig betydelse; m. a. o. dess djupa, men dunkla innehåll bor de efter förmåga utvecklas till vetande, till Jullständig tanke. Efter af mig framställd uppmaning till diskussion anmärkte Herr S. A. Hedlund, (hvars yttrande bör för den yppade tvistens skull upptagas utförligare och till kela dess väsendtliga innehåll), att jag väl lörtjente tack för min frimodighet att häfda förnuftes rätt, detta förnuft, hvarom man ej sällan hört det hädiska talet att det vore en gåfva icke af Gud utan af djefvulen; men jag hade för litet betonat den religiösa känslana, ätvensom trons och aningens betydelse, samt i stället kanske öfverskattat förnuftets, hvilket dock äfven vore, liksom känslan, underkastadt individuela olikheter och i följd deraf otillförlitligt, såsom allrabäst bevisades af det exempel Jöredraganden sjelf anfört om det Karthaginensiska Molochsoffret; för öfrigt trodde hr H. filosofien ännu hafva mycket att lära, framför allt af en vidgad psychologisk erfarenhet och en mera fördomsfri pröfning af fenomenerna på den s.k. mysticismens område. Härpå kunde jag till svar hafva algifvit den tvära förklaringen, att om hr H. med sin religiösa känsla m.