Göteborgsposten – 19 juli 1861, sida 1

Vid tjugo års ålder hade miss Mary sålunda trenne stora fel: cn öfverdrifven stolthet, hvarifrån härleddde sig den anmärkningsvärdt höga tanka, som hon hyste om sin egen lilla person ; ett så romaneskt sinne, att hon skapade sig hjeltar och äfventyr, der en annan endast såg de vanligaste menniskor och förhållanden i verlden, och slutligen hennes pretention, att vilja vara olik alla andra af hennes kön. Detta senare fel gaf miss Mary en uppriktighet, som ofta visade sig något brutal, men dock alltid var sann. Miss Mary var på fadrens sida engelska, men hennes mor hade varit italienska ; så att hon i sig ofta förenade de båda nationernas motsatta karakterer. Hennes inbillningskraft var en Venedigs dotters, såsom hennes mors; hennes sätt bar britisk prägel. Hon hade dittills ännu aldrig älskat. Hon hade sett sig omgifvas af hyllningar, men ingen af tillbedjarne hade lyckats att få hennes hjerta till att klappa. Hvad hon fordrade framför allt af en man var, att han skulle vara en hjelte. Men hjeltarne, i detta ords poetiska betydelse, äro mycket sällsynta på jorden. Miss Mary hade derföre oaktadt all sin goda vilja nödgats se lerfötterna å de statyer af guld, som hon upprest på sin beundrans piedestal. Hvarje missräkning hade gjort henne ondt och hon började fråga sig sjelf, om hon skulle tvifla på de mensk