Göteborgsposten – 15 juli 1861, sida 2

Charles såg på barnet och blef först ytter ligt blek, derpå förde han handen öfver sina ögor och tycktes med våld undertrycka upprorisk: känslor. Han tog derefter barnet i sina arma; och kysste det. Morgonstjernan hade utstyrt sin skydsling på karaibiskt sätt: en gördel af hoplindade blom mor och blad utgjorde hans drägt; den späd: kroppen var föröfrigt naken. Då Charles lyft upp barnet i sina armar, blef han på dess ven stra arm varse ett färgadt tecken, ett slags ta tuering. Charles blickar hade ej väl fästats på dett: tecken, förrän hela hans varelse skakades af el kovulsivisk darrning. — Niorreg8 vapen! mumlade han. Ah, jag hade ej misstagit mig! Denna likhet! det är hen nes son, hon har bedragit mig. Han släppte barnet till marken, utan ati kyssa det och sprang upp på den i klippar buggna trappan. Mahurec, som följt hela denna pantomim gjorde en sorgsen åtbörd, tog barnet, kysste del och lemnade det åt Morgonstjernan, som stod alldeles slagen af förvåning. — Akta honom väl! sade han. Det är er bretagnare ! Derpå skyndade äfven den redlige sjömannen bort. De andra Karaiberna följde honom,