Göteborgsposten – 15 juli 1861, sida 2

Då ropade Morgonstjernan, qvarlemnand e barnet vid foten af ett träd, på de båda blodhundarne och gick med dem uppför den branta stigen. Då hon vikit om klippan, blef hon på långt håll varse en lång rad af män, som gingo vid afgrundens rand. Ett par heta tårar sipprade fram ur hennes ögon. Hon lutade sig ned öfver hundarne och tryckte en kyss på hvarderas benhårda panna. Derefter lyfte hon upp armen och pekade på det ställe af gångstigen, der de djerfva vandrarne befunno sig. — Älsken honom såsom J älsken mig! sade hon; försvaren och beskydden honom ! De båda hundarne höjde sina kloka hufvuden och tycktes i sin herrskarinnas fuktiga ögon läsa hennes tankar. Derefter ilade de pilsnabbt på den smala stigen efter de båda fransmännen och de tjugo Karaiberna. Morgonstjernan följde med blicken den borttågande karavanen. — Ah! sade hon och höjde mot himlen sina darrande händer och sitt i tårar badande ansigte, må de hvitas Ande vara med honom, må Han bistå honom, må Han leda honom, må Han återföra honom lefvande till mig... och jag skall i min ordning tro på Hans makt! Om Charles kommer tillbaka skall jag låta döpa mig till kristen!