(Insändt). Stadens Arbetshus. Min bästa herr Opartisk! Tit. har troligen valt detta namn såsom underskrift på sin i Onsdagsnumret införda uppsats under ofvanstående rubrik, tör att dermed antyda att de få raderna i Lördagstidningen skulle nedskrifvits af en icke opartisk person. Sjelf har Tit. i sin artikel föga tförtjent att af andra hedras med detta sjelftagna namn. Eller vill Tit. kalla det för opartiskhet att jakttaga en fullkomlig tystnad i fråga om det som utgjorde egentliga föremålet för mitt klander: den oanständigt utstyrda majstången, dansen (en gäng till kl. 1 en söndagsnatt i matsalen) at personer som icke hörde till inrättningen, underslefvet i atseende på matportionerna, hardheten mot å Försörjningshuset iutagna barn, försumligheten hos dem som äro Direktionen ansvariga för oruningen inom hus; — men att deremot orda om en aldrig uttalad, aldrig hyst önskan att urskulda direktionen (som i sin helhet icke kan häri hatva någon skuld), och uppenbart påstå att anmärkaren icke unnar de stackars bjonen ett oskyldigt nöje. Må barnen gerna dansa och de orkeslösa gubbarna och gummorna också, ifall de annars ha lust och förmåga; men sådant tolk, som genom lättja och liderlighet skaffat sig rum på Arbetshuset, torde rättvisligen få undvara sådana nöjen, hvilkas afsaknad möjligen kan gifva en väckelse till behötlig forbåttring i uppförandet; och i alla händelser torde det bora vara dem förbjudet att såsom gäster mottaga gamla kamrater på törderfvets väg. Och hvarmed, berr Opartisk! hafva väl herrar husägare förtjenat den der förmaningen att sänka sina hyror (och vedpriser?)! Tror Tit. då verkligen att några riksdaler mera eller mindre i hyra kunna välla en sådan fattigdom, som banar vägen för inträde i Försörjningshuset. Ty dertill fordras sannerligen något aunat än små omständigheter! Narr är for öfrigt den, som tror att någon husägare eller vedhandlare tager mindre betalmng för sma rum eller sina vedpinnar än han kan erhålla. Något annat är att inskränka sig och icke absolut vilja bo vid den eller den gatan, eller ens inom Staden. Man borde numera ha lärt, sig att folk kan bo ätven i Haga, på Hagaheden etc. Vill man deremot gå frågan på litvet och utan fruktan uttala sanningen; så är det just icke svärt att se, hvar felet ligger! — hos vår stads qvinnor! Jag vill icke tala derom att det är hustrurnas oordeniighet, grälaktighet och otrohet som jagar männen på krogen och gör dem till drinkare ; av det är modren som uppföder söner och döttrar till sina likar eller litet värre; att det är den unga qvinnans osedlighet, som förtörer ynglingen, i förud tömmer hans krafter, och gör honom fysiskt och moraliskt oskicklig att blifva en lycklig make och fader. Men antag endast att qvinnorna, höga och låga, hvar inom sitt kall och sitt stånd, gjorde sin skyldighet, eller snarare sökte sitt rätta nöje, och arbetade (till nytta, icke för tidsfördrif); skulle då icke arbetsförtjensten räcka till både till husrum och vedbrand? Må man blott ihågkomma att, ehuru mycket mannen utomhus kan förtjena, så är det säkert att den sparsamma, flitiga husmodern bidrager än mera att grundlägga och betrygga husets välstånd och barnens välgång. Gammal revisor.