hvilka de aldrig underläto att ledsaga med den anmärkningen, att hvad som skedde, skedde efter Robespierres önskan. Hvad han emellertid verkligen önskade och hvad han aldrig dolde, var att kunna få utöfva en exemplarisk bestraffning på vissa af.skräckregeringens orena agenter, sädana som Voulant.och Vadier, samt avt vissa proconsuler, sådana som Carrier, Fouche, Freron, och Barras skulle ställas till strängt ansvar för det tyranni de utöfvat inom sina provinser. Denna åsigt om KRobespierres moderation och att det egentligen icke var Robespierre utan andra personer at det ledande partiet, som man bör tillskritva de gräsligheter, hvilka hafva ådragit skräckregeringen så mycken afsky och så många förbannelser soker Louis Blanc att bestyrka med fakta. — Långt efter Robespierres död, säger han, yttrade Rewbell om honom: Jag har endast det att tförebrå, honom att han var för mild; och det är säkert att Skräckregeringen blet dubbelt så grym, sedan han gått bort från skådeplatsen, ty under de fyratiofem dagar som voro närmast före hans utträde ur komiteen, hade antalet af personer som blitvit guillotinerade varit 577, under det att, enligt Laurent Lecointre, antalet af dem som atlifvades under de följande fyratiofem dagarne eller från d. 23 Maj ull d. 9 Thermidor icke var mindre ån 1,285. Den 23 Maj innehöllo fängelserna 7,321 personer och d. 9 Thermidor var fångarnes antal icke mindre än 7,800, ehuru fängelset under tiden mellan dessa begge tidpunkter, dels genom afrättning, dels geuom naturlig död och dels genom frikännande hade blifvit befriadt från 1,633 personer. Med andra ord Robespierres frånvaro utmärktes genom en komparativ tillväxt af 708 i antalet af de personer som omkommo på schavotten och en tillvext af 892 i antanlet af fångar. Det var sannerligen besynnerliga tider dessa, från hvilka en sådan statistik — som dock icke omfatvar mera än den korta tidrymden af trenne månader — kan framdragas. Menniskolif tycktes hafva förlorat allt värde i jemförelse med menniskornas teorier och deras passioner. Men om den också är tasaväckande genom detta underskattande af menniskans värde å ena sidan, så är den deremot å andra sidan sublim genom det hjeltemod, som då blifvit nästan en hvardaglighet, at utan suckan och klagan, nästan såsom något sjelffallet, uppoffra litvet för sin ofvertygelse. Denna tid skall derföre med all sin förfäran ständigt komma att fästa menniskornas blickar och intresse vid sig, och huru man än skall bedöma Louis Blancs uppfattning at densamma, så skall man dock ur bans skildring kunna hemta en ny kunskap och en ny belysning öfver densamma.