skall ådraga sig uppmärksamhet, är naturligtvis Robespierres karakter. Utan att vilja el ler våga ingå i någon kritik af den, vilja vi hår lemna ett utdrag ur densamma, i hvil ket Louis Blanc lemnar en beskrifning öfvei den makt Robespierre utöfvade under skräck väldet. I sjelfva verket, säger han, egde denne man, hvars allvälde hans motståndare gjorde sig så mycket listigt besvär med att utskrika dock blott en ganska måttlig andel af makten Med undantag at S:t Just, som nästan stän. digt var borta på någon beskickning, och ai den giktsjuke UCouthon, som sällan bevistade Välfärdsutskottets sittningar, voro nästan alla dess medlemmar fiendtliga mot honom. I ko miteen för den allmänna säkerheten var hvarje man, med undantag af David och Lebas hans dödliga ovän, under det att det hat, son Fouquier-Tinville, revolutionsdomstolens mes fruktansvärda handtlangare, hyste till honom var mer än tillräckligt att motväga Dumas inflytande i motsatt riktning. Det är viss sannt, att Robespierrei pariserkommunen kunde räkna på Payan, men kommunen hade förlorat sin politiska betydelse sedan Chaumette: och Håbert:s död. I jacobinerklubben, lika som i konventet, var han visserligen stark men äfven der var hans styrka endast den som härfiöt af vältalighet och en stor karak ter. Han egde i verkligheten endast skug: gan af en makt, hvars alla fjedrar voro i han: tienders händer. Olyckligtvis samverkade allt hans namns moraliska intlytande, hans talang: öfverlägsenhet, hans obesticklighet och okut liga hängifvenhet för revolutionen, till at gora honom till den mest framstående af dess ledare, och till att på hans hufvud välta ansvarigheten för hvarje allmän olycka. Och huru skulle han skaka denna förfärliga ansvarighet ifrån sig? Skulle han lemna det offentliga lifvets skådeplats för det enskilda lifvets tillbakadragenuhet? Men detta skulle hafva varit att fly ifrån stridsfältet innan striden var slutad, och att, för att undgå en fara, lemna arbetet att fulborda rättvisans triumf, och att kasta sakernas högsta ledning i händerna på personer, af hvilka en del voro vildt nedsölade med brott. Var det icke ett bättre steg, att förbereda sig att i en yttersta ansträngning angripa det onda, som existerade, efter att först hatva uttalat fördömelsen öfver det genom någon betecknande handling? Detta var itminstone det steg som Robespierre beslöt att taga, tryckt som han var, å ena sidan at sin fasa för de ohyggligheter, som begingos i bans namn och å den andra af den skyldighet, som ålåg honom, att icke sätta revolutionens sak i fara genom att draga sig tillbaka från dess främsta led. Förgåtves voro dock de atgärder han tog sin tillflykt till. Då han höll sig tillbaka från Vältärdsutskottet betraktades hans frånvaro at en del såsom tecken på en sårad stolthets raseri och af andra åter såsom en hotelse, och den praktiska följden deraf var blott att göra det mera lätt för hans fiender att fördubbla sina grufligheter,