Musikanter, spelen nu opp! Vi ska dansa, min flicka och jag, hej hopp! Då Mahurec fick höra denna visa, spratt han till så häftigt, att han var nära att falla baklänges. Den hederlige sjömannens ansigte hade plötsligen blifvit alldeles karmosinrödt, han slog hårdt ihop sina händer och cen väldig ed undslapp hans läppar. — kn bretagnare! utropade han med yrande glädje, en bretagnare! Du är bretagnare, min lille gast! ... Hör ni, min löjtnant? han är bretagnare! och det är ett land, det! Ja, jag måtte väl känna den der visan, jag känner många flere, du! Har du hört rondon från Brest! Och Mahurec började nu, hänförd vid åsynen af ett barn från sitt gamla kära Bretagne, att med dundrande röst stämma upp en gammal visa, som sjöngs på den tiden af flottisterna i Brest. — Jag kan den visan också! afbröt gossen och hoppade af glädje, samt började stämma in i den af Mahurec började visa. — Han kan sjömansvisor! skrek Mahurec, hvars ögon fuktades af tårar. Min löjtnant, ni gjorde väl, som vågade riskera ert skinn för denna lilla slyngel! Mahurec tog gossen, lyfte upp honom med sina händer och kysste honom med en verklig mors ömhet på hans ännu bleka kinder.