Göteborgsposten – 11 juli 1861, sida 1

Morgonstjernan hade svept in honom i mattor, flätade af palmträds-fibrer. Hon tog honom nu i hand och förde honom till sin räddare, som fullkomligt återkommit till lif. Charles satt på ett klippstycke. Tackande den unga flickan med en vältalig blick, drog han till sig barnet, kysste dess lilla ljuslockiga hufvud, lutade sig ned för att bättre kunna se dess ansigte, och betraktade det med djup uppmärksamhet . .. Men vid första anblicken utstötte Charles ett doft skri. Han tog hastigt gossen i sina armar och vände hans ansigte mot solen, för att kunna ännu bättre granska hans anletsdrag. Charles hade blifvit alldeles likblek, sedan följde, tillfölje af en häftig reaktion, på denna blekhet en liflig rodnad. Hans skarpa, feberaktiga och eldiga blickar tycktes sluka barnet, som började darra inför desamma. Hans mun öppnades ett par gånger, liksom för att uttala en tanke, och ett andra skri trängde fram ur hans bröst. Hans skälfvande händer läto slutligen gossen glida ned till marken, och Charles utbrast i konvulsiviska snyftningar. Det förvånade barnet ryggade af bäfvan tillbaka. Mahurec, Morgonstjernan och Karaiberna, som omgåfvo Charles, betraktade honom med djup förvåning. Ingen kunde förstå orsaken till denna häftiga och starka rörelse,