Göteborgsposten – 10 juli 1861, sida 2

nande dem för de ansträngningar de gjorde, för att kunna rycka dem från en säker undergång. Charles, som gled snabbast nedåt, fick tag i skrofvet och började klättra upp för att uppnå akterdäcket. Mahurec följde honom — då Karaiberna plötsligen gåfvo till ett skri af förskräckelse. En våg, ännu större och häftigare än de föregående, en sådan som stormen. då han lugnar sig, ännu drifver upp, liksom ett sista farväl af det förstörande elementet till det offer, som det ej kunnat alldeles tillintetgöra -— en sådan våg kom brusande ända fram till klippan, mot hvilken den krossade sig med ett sorgset, klagande dån. De skeppsbrutna föllo på knä. Charles sprang upp på däck och grep tag i gossen, som höll sig krampaktigt fast i kompasshuset; den stora vågen slog öfver skeppet. Allt försvann. Då Mabhurec såg sin löjtnant rusa in i faran, ville han i sin ordning äfven göra det; men vågen, som drog skummande öfver skäret, kastade honom häftigt mot klippväggen. Då Mahurec märkte buru bränningen ville draga honom ned i sin hvirfvel, grep han, lydande sin sjelfbevarelse-instinkt, krampaktigt tag i ett utskjutande basaltblock. De förfärade Karaiberna hade hastigt dragit till sig repet, vid hvilket Charles var bunden; :men repet var löst och fritt, antingen att Char