Göteborgsposten – 10 juli 1861, sida 2

och fästade den uuder armarne på sig; Karaiberna höllo i andra ändan. Nedstigandet var farligt. Den branta klippan var försedd med skarpa utstående kanter, hvilka det genom vågornas och bränningens våldsamhet var ännu svårare att nalkas än annars. För att kunna uppnå fartygets däck, måste man hissa sig ned mer än 60 fot. Då de olyckliga, som ännu dittills undslup-: pit döden, slutligen sågo ctt hopp till räddning, utsträckte de sina armar mot Karaiberna och bådo med sönderslitande stämma om hjelp. Mahurec hade ej misstagit sig: det var fransmän. Charles steg, utan att tveka, ut öfver klippbranten och började sin mödosamma nedstigning, understödd af repet, som Karaiberna höllo qvar. Mahurec, hade, tack vare sina starka armar och händer, redan utan någon annan hjelp lyckats komma ända ned till det skeppsbrutna vrake3, och ville nu följa sin löjtnant i dennes farliga företag; men som han ej uppehölls af något rep, hotade vågorna i hvarje ögonblick att draga honom ned i afgrunden. Karaiberna kastade till honom ett annat rep, hvilket han surrade omkring sig, och de båda fransmännen fortsatte tillsammans sitt räddningsarbete. De tre männen, som voro qvar på fregatten, betraktade dem med giriga, ifriga blickar, välsig