att själsegenskaperna förslöas och vansinnet oft: inträder med sina många lidanden i släp. Det var nästan alldeles mörkt, tillfölje a tjockan, regnet och molnen. Man hörde iblanc fartygets brak och de skeppsbrutnas skri, mer det fanns ej mera något medel att hjelpa dem. Plötsligt gaf Mahurec, som med sin sjöman: naskicklighet, sitt mod och sin orubbliga kall. blodighet krupit längs klippan ända ned till bälften af udden, till en stark svordom. — Det är fransmän! skrek han; det är er fransk fregatt. Då Charles, som följt Mahurec, fick höra dessa ord, stannade han tvärt och kastade sig tillbaka. Hans bleka ansigte hade blifvit alldeles askgrått. Men denna tvekan varade ej länge. Mensklighetskänslan beherrskade alla de andra, och den unge mannen ropade till Illehiie, att låta gifva honom rep. — Rep? upprepade karaibchefen förvånad. -— Ja, rep! sade Charles med gnistrande ögon. Man skall ej få säga, att jag kunnat se alla dessa olyckliga omkomma, utan att åtminstone riskera mitt lif, för att söka rädda några. — Stormen och bränningarne skola krossa er mot klipporna, förrän j uppnått fartyget, sade Illehiie och ristade på hufvudet.