jen tillfredsställelse för fåfängan, det har er verklig och allvarlig betydelse genom dui känsla af trygghet och sjelttillit samt eget vär de, som det väcker inom hvarje medborgare: bröst och som helt naturligt måste verka upp lyftande och förädlande på allt hans görande och låtande. Han arbetar och verkar, åt hvil ket håll han än vänder sig och inom hvilker krets han än rör sig, vare sig det enskil da eller det offentliga lifvets, med en helt an: nan kraft och med en helt annan förtröstan då han vet att han är fri medlem i ett sam hälle, för hvilket verlden hyser aktning och som icke föres i släptåg af någon annan makt samt att han genom att göra sig gällande inom detsamma kan sätta en kraft i rörelse som kan ha inflytande på verldens gång och mensklighetens öden. — Detta medvetande, med alla de and: liga frukter det skall framalstra, är jemte den ekonomiska och materiela vinst, som vi nyss påpekat, den stora fördel som en förening mellan Sverige och Norge har med sig och det är på bekostnad af allt detta, som den fulla politiska friheten för de begge folken måste realiseras, ifall den skall realiseras derigenom att de skola vara fullt skilda och oberoende af hvarandra. Det problem, som derföre helt naturligt, vid ett sådant förhållande af saken, tränger sig på en, är det, om det icke vore möjligt att finna på en sådan form för en union emellan de begge folken, att den, utan att lägga hinder i vägen för den politiska frihetens fulla utveckling inom de förenade nationerna, bibehölle alla de påpekade fördelarne af en omsesidig nära sammanslutning. Den nu existerande unionens oförenlighet med en omfattande politisk frihet inom de begge folken ligger, såsom vi sökt framhålla, deri, att de begge stater, som svenskarne och norrmännen nu bilda, för vissa fall hafva en gemensam regering, under det de hvardera dock ha sina särskilda representantförsamlingar, hvilket är ett förhållande, som icke låter förena sig med en verklig kontroll å begge församlingarnes sida öfver den gemensamma regeringen. — Den närmast till hands liggande losningen af det nyssnämnda problemet tyckes derföre vara den, att med bibehållandet af den gemensamma regeringen upphäfva de tvenne skiljda representanttorsamlingarne för de skiljda rikena, samt att i stället sätta en enda representantförsamling för de begge förenade folken; d. v. s. att de begge folken förenade sig till en enda konstitutionel stat med gemensam regering, gemensam lagstiftning samti allmänhet med alla politiska forhållanden gemensamma. En sådan förening vore en förening af samma slag som den, genom hvilken den nuvarande franska statens fullkomliga och centraliserade enhet småningom appkommit. Förslag af syftning åt detta håll hafva äfven emellanåt blifvit framkastade; vi erinra t. ex. från norsk sida om L. Heyers för något mera än ett år sedan utkomna broschyr. Vi vilja taga denna losning i litet närmare skärskådande. (Forts.)