ee a — Rep! rep! skrek Charles, utan att besvara vildens anmärkning. I detsamma skakades ön af ett ännu starkare jordskalf än de föregående, och platån, på hvilken vildarne befunno sig, vacklade, så att man kunde tro, att den skulle falla ut i sjön. Den sekund, hvarunder detta förfärande fenomen egde rum, var ett helt sckel af oro och bäfvan för dem, som det hotade. Regnet som fördubblats i styrka, hade öfvergått till en verklig katarrakter, och åskan, som med ett förfärligt brak drog öfver ön, nästan inhöljde densamma i blixtarnes fräsande flammor. Denna kris tycktes bebåda stormens slut. Vattnet, som i obeskriflig mängd föll från himlen, hade lyckligtvis kraft att nästan genast utmatta vågorna, tömma och förskingra molnen, samt rensa luften från de ångor, hvaraf den var uppfylld. Det blef åter dager och en solstråle lyckades borra sig genom skyarne och åter bryta sig mot hafsytan. Allas blickar riktades på det ställe, der skeppsbrottet egt rum. Blåsten hade stillat sig nästan lika ögonblickligt som han uppstått. Fregatten låg alltjemt inklämd mellan klipporna, och fastän stormen märkbart förminskades i raseri, var likväl fartygets ställning högst oroande. Vågorna utifrån, som med raseri brutit sig