Göteborgsposten – 6 juli 1861, sida 1

det, att jag är oskyldig, då alla trott mig vara skyldig ? Charles sträckte mot himlen sina armar, hvilka han derefter lät åter häftigt falla med en åtbörd af feberaktig energi. Mahurec böjde hufvudet utan att våga yttra ett ord; den hederlige matrosen led grymt af att se det cexalterade tillstånd, hvari den unge mannen befann sig. — Vi måste resa! vi måste resa! upprepade denne med flämtande röst. Derpå återtog han häftigt: — Ah, det skulle vara skamligt och fegt, att qvarstanna här! Skamligt, ty jag skulle med att stanna här vedergälla godt med ondt! Fegt, ty jag skulle begå detta onda med vetskap om detsamma. Du ser på mig, Mahureece? Du tror mig vara galen ? ... Nåväl, hör då: Tlilehäe har räddat mitt lif, i det han ryckte mig ur vågornas raseri, då vi icke egde något hopp om räddning; TIllehiie har gifvit mig sin hydda och kallat mig sin son; hans döttrar hafva slösat på mig de ömmaste omsorger; den ena af dem är kanske i detta ögonblick offer för sin tillgifvenhet för mig . .. Och vill du veta sanningen, Mahurec? Morgonstjernan älskar mig! Ja, hon älskar mig, jag är säker derom, fastän hon kanske ännu icke för sig sjelf tillstått denna sin kärlek I... Hon älskar mig, hvars förstenade