Göteborgsposten – 5 juli 1861, sida 1

skenbara intressen voro så olika, samt kunde hafva redogjort för den verkliga naturen och utsträckningen at hvad lItahlen var skyldigt Frankrike. Dessa ämnen undvekos dock omsorgsfullt i hans efterträdares tal, som dock gjorde full rättvisa är betydelsen af Frankrikes erkännande, under det talaren i ordalag, som nästan alltför mycket liknade de franska ofticiela skrifvelsernas styl, fornekade tanken på hvarje framtida ettergitt a Italiens sida tor transka intressen. Det är icke lätt att söka gissa sig till den omedelbara orsaken till dewa steg, som man så länge förutsett och som så emot all beräkning blifvit tördrojdt, men man kan knappast draga i tvifvel att det blitvit påskyndadt genom grefve Cavours död. Baron Kicasol sjelf ställer det i sammanhang dermed och tolkar det som en frivillig gåltva för att trösta Italien för dess oersåtthga förlust. Utan att precist sätta i fråga rikugheten af denna något sentimentala törklaring, torde man dock vara berättigad att söka efter ett motiv at mera praktiskt slag. Så länge Cavour nojde sig med att, sedan han betalat det ofverenskomna priset för Frankrikes hjelp, utveckla den italienska enhetstanken på egen hand, och på samma gång han underhöll intima förbindelser med det franska kabinettet dock handlade oberoende och fritog det från all ansvarighet för hans egna planer samt litade blott på kejsarens sympatier och eget intresse för ew yttersta stöd i Frankrike, så länge var det möjligt för den kejserliga regeringen att stå obestämd emellan tvenne åsigter och att utan skada för sig sjelt eller för Italien uppskjuta erkånnandet af det nya konungariket tills den romerska frågan skulle hatva erhållit någon slags losning. Men ehuru Kicasoli har ärlt Cavours embete, har han icke kunnat ärfva hans själs hemligheter, hams odelade ansvarighet och hans personliga inflytande, och Ludvig Napoleon kunde väl känna behof at att fästa Italien vid sig genom några mera bestämda och offentliga band än de, som voro uvllräckliga under den föregående administrationen. Han väntade visserligen för att se om Cavours plats skulle kunna ersättas och huru den nylhgen uppförda byggnaden skulle kunna uthärda aftlägsnandet at en så vigtig del i dess sammansättning. Den har stått profvet väl och hädanetter är det Frankrikes imtresse att öppet odla vänskapen med ett land, som snart skall kunna vara en fruktansvärd fiende eller en värdefull bundsförvandt. Intet annat alternativ var möjligt. Han hade gått for långt för att draga sig tillbaka; han kunde icke hoppas att återvinna de kontinentala hofvens förlorade förtroende eller att frigöra sig från all ansvarighet för följderna at 1859 ärs fälttåg. I trots af hr Thouvenels förklaring att Frankrike icke har några andra förbindelser till ltalien än de, som det åtagit sig genom fördraget i Zärich, så visste kejsaren bättre, huru det förhöll sig. Han visste att i många italienares opinion förtjensten af hans intervention i Lombardiet