ken likväl icke vågade sig in bland korallbankarne. Mahurec var nedslagen: han hade icke kunnat komma fram mellan de engelska kryssarne och hade ej blifvit varse ett enda fartyg med den kongl. franska flaggan. Mahurec visste icke, att denna flagga försvunnit från hafven och att det var under de republikanska färgerna man skulle söka fransmännen; men, såsom vi sagt, Charles och Mahurec hade under tre år ej fått några underrrättelser från Europa; de visste ingenting om den franska revolutionen, och trodde Ludvig den Heliges ättling alltjemt sitta fast på sina fäders tron. Expeditionen hade sålunda varit förgäfves och lemnade intet resultat. Då Charles fick veta hvad Mahurec gjort, greps han åter af en nervös, darrning. Man skulle trott, det tanken, att Mahurec skulle kunnat lyckas att få underrättelser från Frankrike, förorsakade honom en verklig fasa och en smärtsam rörelse, på samma gång fruktad och önskad. Det var en suck af lättnad, som undslapp hans läppar då Mahurec sade honom, att han icke kunnat få veta någonting. Det var tydligt, att Charles beherrskades af en oöfvervinnerlig fasa hvarje gång det var frågan om Frankrike och fransmännen och