Göteborgsposten – 2 juli 1861, sida 1

hvilka voro betäckta af linneärmar. Detta var dock tillräckligt för att kunna se, det han var alldeles olik sina öfriga kamrater. Hans skinn hade en bronsfärg, som de röda Karaiberna kunnat afundas honom. Klipprefven voro nära och båten passerade likväl förbi dem med stor djerfhet samt med en svalas snabbhet, som flyr för stormen. Men snart voro dock bränningarne passerade och båten befann sig plötsligt i ett fullkomligt lugnt vatten, hvars jemna och spegelklara yta återbröt himlens azur och strandens skogbevuxna branter. Hafsvågorna afskuros af korallmuren och kommo icke in i denna göl, som utgjorde en naturlig hamn och lemnade en säker ankarplats. Pirogen styrde nu kosan mot en liten bugt. Ingen af Karaiberna hade afbrutit sitt arbete eller förändrat ställning; men den sofvande, hvars sömn vördats af det öppna hafvets starka skakningar, tycktes ha blifvit uppväckt genom pirogens nu lugna framåtskridande. — Auhl! sade han med en stark gäspning, äro vi redan vid byn Tonnerre de Brest? vi ha således gjort mer än tolf knop i timmen, medan jag legat förtöjd som en odugling och snarkat. Den sofvande reste sig nu upp i båten och gnuggade ögonen med knytnäfvarne. Det syntes nu tydligt, att denne man ej al