Amerika, för att kufva dem, men de båda förenade befolkningarne satte ett okufligt mod mot alla försök. Karaiberna hatade engelsmännen och saknade fransmännen. Ar 1779 ville markis de Bouilli, guvernör öfver Martinique, begagna sig af den vänliga stämningen hos Karaiberna. Franska trupper landstego på ön samt mottogos med öppna armar af invånarne i Cabesterre, och engelsmännen, som blifvit omringade och öfverraskade, kapitulerade, utan att lossa ett enda skott. Under fyra års tid förblef Saint-Vincent i fransmännens våld, mgn fördraget af 1783 satte engelsmännen åter i besittning af ön. Då återtogo Karaiberna sina vapen, kriget blossade ånyo ännu förfärligare upp emellan dem och engelsmännen, och Cabesterre förblef tillslutet för de nya egarne af BasseTerre. År 1793 stodo sakerna ännu på samma sätt: engelsmännen eftertraktade så mycket mera den del af ön, hvilken Karaiberna hållit fri, som dessa senare visade de lifligaste sympatier för fransmännen, och Karaiberna tröttnade icke, att noga bevaka de trånga och otillgängliga bergspass, genom hvilka deras fiender skulle kunnat försöka att tränga fram till dem Må nu läsaren ursäkta oss detta inledande kapitel, som var väsendtligt för sjelfva den kom